Det har visat sig att många allergiker tål den sibiriska katten bättre än andra katter. Mätningar har visat att ungefär hälften av de Sibiriska katterna har mycket låga halter av det vanligaste kattallergenet Fel d1 (Feline domesticus allergen number 1). Övriga katter har halter som varierar från låga till normala värden. Fel d1 är ett glykoprotein som skapas i kattens saliv, tårar, skinn och anala körtlar. Fel d1 finns bl.a. i kattens päls dit den kommer då katten slickar sig och via skinnet samt i kattens avföring/kattlådan. Kattungar producerar ytterst låga halter av Fel d1, men många visar en kraftig allergisk reaktion mot just kattungar. Det beror på ett protein från mjölken den diar. Så om du testar i ett testhem med kattungar så kan det bli missvisande resultat. (Ovanstående är citat från https://www.sibiriskkatt.se/allergi-testhem/ Läs gärna mer där.)

 

Just för att både människans allergi och kattens nivå av allergen är helt individuellt är det alltså viktigt att testa om man tål den katt man vill leva med. Sen kan det ändå vara så att man känner av sin allergi mer när man är förkyld eller när katten löper eller om den är en okastrerad hane. (Vilket förstås är enkelt att förebygga genom kastrering.) En idé kan vara att träffa honan innan ungarna är födda och se om man tål henne. Det innebär isåfall att det finns större chans att även tåla hennes ungar. 

När min dotter visade sig vara allergisk vid 10 års ålder fick vi veta av läkaren att vi absolut inte skulle ha några pälsdjur, eftersom det skulle kunna förvärra allergin och innebära att hon blev allergisk mot fler djur. Det var jättesorgligt, för jag har levt med katt i nästan hela mitt liv, men då tänkte jag att det bara var att acceptera. Fortfarande tycker jag att man måste ha stor respekt för vad läkarna rekommenderar och vara mycket försiktig. Det går ju inte att medvetet utsätta sitt barn för kliande ögon, rinnsnuva och astmaattacker. 

 

Det gick det några år och vi upptäckte att dottern ibland reagerade starkt på katter och ibland inte alls. Någon gång fick jag åka och hämta henne hos en kompis med katter, för att hon inte kunde andas, medan hon en annan gång berättade att hon hade vaknat med en katt i sängen när hon sovit borta och inte känt något alls.

 

Nu när dottern är 15 år har hon lärt sig hur hon ska göra och det var längesedan hon hade någon astmaatack. Hon klarar av att hälsa på hemma hos kattägare, men hon brukar inte klappa katter hon inte vet att hon tål och hon kan definitivt inte gnida sig i ögonen om hon ändå klappat en vanlig katt. Ibland reagerar hon även på hundar. Men jag tror att hon har en ganska mild variant av pälsdjursallergi. Ändå var det inte helt enkelt att hitta en sibirisk katt som passade. 

 

Länge sa jag nej när min dotter ville att vi skulle prova om hon tålde en sibirisk katt. Hon var 13 år när vi testade första gången och den gången var det 5 veckors kattungar vi träffade och dottern reagerade med snuva och klåda i ögonen. Kattungarna var helt ljuvliga och det var inte roligt att åka därifrån med ett sådant misslyckande (lillasyster grät när vi åkte hem och jag ångrade att jag låtit henne följa med)! Senare läste jag på mer och så såg jag annonsen om vår nuvarande katt, som hunnit fylla 4 månader och var till salu. Vi åkte och träffade henne och det gick jättebra. Då var dottern 14 år. 

 

Jag tycker att man som förälder bör fundera på två saker: 

 

 

Jag tycker att barnet bör vara så gammalt att det kan förstå konsekvenserna av sitt eget beteende och själv ta en del ansvar för att inte få allergi. En sak som jag var tydlig med mot min dotter, var att vi inte skulle behålla Chanel om det skulle innebära att dottern var tvungen att ta medicin varje dag. (Det tyckte nämligen dottern kunde vara en lösning.) Det finns ju vuxna som lever så, men jag tycker inte att ett barn bör göra det om det går att undvika. I den här världen får vi ju i oss en massa dåliga saker iallafall och det verkar onödigt att belasta kroppen med mer mediciner än nödvändigt när man växer upp.